Det är inte alltid lätt och veta. Jag vet att innerst inne är jag en jävligt stark person, men starka åsikter om vad JAG anser är rätt och fel, jag har en mental planöversikt över mitt liv, och framförallt så har jag drömmar,,,både stora och små...MEN..det stannar oftast där. En liten djävul i kroppen sackar mig hela tiden och stoppar mig från att gå hela vägen fram och jag undrar hur man gör sig av med denna lilla irriterande sak?
Under min uppväxt, från lågstadiet till högstadiet va jag väldigt mobbad i skolan. Allt på Annah va fel. Jag hade fel dialekt, jag klädde mig fel,,jag va för tjock..för smal...för korthårig..för långhårig,,,för töntig..allt allt allt...Det vände ju när jag började på gymnasiet, och folk faktiskt började sakta men säkert att bli vuxna och inse att detta inte va ok, men som person fick jag djupa sår i själen, som alla mobbade får. Man kanske inte blir påverkad så i det vuxna livet, men i vissa bitar blir man det. Jag är nog en väldigt social person, jag pratar mycket och gärna med alla, men ibland kan jag bli väldigt blyg, ex när jag är på fest eller likn och det är personer där jag inte känner. jag har ett självförtroende som är mer eller mindre katastof, och när jag får höra positiva saker om mig själv så tror jag automatiskt att personen i fråga ljuger, även om det just då värmer hjärtat att höra.
Jag tror på att goda gärningar betalar sig tillbaka, och likaså onda gärningar, och om nån behandlar mig illa så försöker jag tänka att det förmodligen bara va ett tillfälligt beteende och jag är ju inte långsint, så jag förlåter och förlåter, men vad jag märkt är att jag låter personen eller personerna i fråga Tro att allt är glömt och borta och att jag kommit förbi detta...att jag inte egentligen tog åt mig, men saken är den att jag har inte glömt..jag har inte kommit förbi detta..jag har bara lagt det inom mig själv för att få dessa personer att må bättre, men låter då iom detta mig själv må sämre, för det gnager...är det verkligen rätt? man kan då aldrig komma och kalla mig egoist, för då skulle jag i första hand se till att JAG mår bra..att JAG är lycklig och har ro i kroppen, inte dessa som sårat mig...
När är det Annahs tid?? När är det Annahs tur att få vara i centrum och få vara den som personer kryper till? När ska jag börja ta tag i allt och bara bestämma mig att nu är det JAG som ska må bra..jag sätter det i centrum, så får alla andra läka sig själva. Man kan inte göra och säga saker som sårar och sen bara lägga över det till en annan person som ska få sy igen alla sår...gör man såret så healar man det själv..man ger inte ansvaret till den som blev sårad...NÄR ska jag bara bestämma mig för att nu säger jag vad JAG vill...gör vad JAG vill...UTAN att hela tiden ta hänsyn till vad andra ska säga, tycka och tänka?.....jo....det ska jag NU!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar